Klippa

Under sommaren fick mamman försöka styra upp hela nattningsproceduren med den yngsta avkomman. Det var en smula trassligt kan man säga om man vill vara mild i ordvalet.

Och metoden mamman valde var belöning. Det ritades upp ett schema, med en ruta för varje dag/nattning. På morgonen efter utvärderade mamma och pysen gårdagskvällen - om nattning gått bra utan tjafsande så ritades en stjärna i rutan och om det istället varit bråk/tjafs/skrik/spark/elände så ritades en svart "plutt". När sju stjärnor samlats ihop skulle pysen få välja en ny bok eller en ny film.

Detta fungerade  mycket bra faktiskt. Nattningsceremonin återvände till att vara ett fint slut på dagen, med saga, godnattssånger och en kramgo liten kille. Samlandet av stjärnor genomfördes ytterligare en gång (denna gång var det åtta stjärnor han skulle samla ihop) och sedan fasade mamman ut hela schemat. Allt var ju så mysigt, bra, trevligt osv osv.

Men. Inte längre. Nu är mamman och pysen tillbaka på tjasandet igen. Blä och usch för samtliga inblandade.

Så mamman försökte resonera kring vad som skulle lösa problemet. Ett alternativ som mamman tog upp var att återinföra schemat med stjärnor och pluttar. Tyckte inte pysen var en finemang-idé. Alls. Han svarade att om mamman ritade ett nytt schema skulle han minsann klippa sönder det.


Och där någonstans fick mamman en del flashbacks från när en viss lillmoster var ganska så precis i samma ålder som pysen är nu. Fast den gången var det passfoton som fick gå sax-döden till mötes eftersom de inte passade en fyraårings smak. Eller hur, lilla gumman?

Så de är inte alltid så lätta att behaga de där fyraåringarna i mammans familj....